Jag och Mike tog över Axelsonska sommarstugan på Renön i Piteå år 2012 och några år senare påbörjades en röjning av vindar och vrår. Där hade familjen sparat klenoder sedan 1930-talet. Det som ingen ville ha kvar i stan – det togs med till stugan!
Till en början slängdes mest trasiga gamla grejer, men ju längre in i gömmorna vi kom insåg vi att det behövdes en container! Ur utrymmen på bara några kvadratmeter, hittade vi ursnygga sextiotalsklänningar, malätna filtar och pälsföremål, dussinböcker och rariteter och så vidare. Mitt i allt låg en liten pappersask med ett grovt snöre runt. Jag blåste bort dammet och tog ner asken till vardagsrummet. Då jag öppnade asken hittade jag kärleksförklaringar mellan personer jag aldrig hört talas om. Nyfiket började jag nysta i varför dessa personliga brev fanns på vår vind och den nyfikenheten som vaknade la grunden till mitt intresse i historia – över 30 år efter min sista urtrista historialektion i skolan.
Släktforskning, det har varit något som låtit så tråkigt, att sitta och knåpa med släktträd dagarna i ända. Troligen lite lätt uttråkad av skolans eviga ältande av årtal, såg jag framför mig “person x, född 18xx död 19xx”, och kunde inte riktigt se nöjet i det. Ja, på tal om årtal. Jag kommer ihåg när jag var liten och min farbror Alf Axelson, doktor i historia, en gång höll korsförhör med mina bröder som är 3 år äldre resp 3 år yngre än mig. Det rörde årtal för olika historiska krig och slag och grabbarna satt som ljus i kökssoffan, medan jag som tyst gled ner från köksstolen i hörnet och osynligt smög i väg. Jag kunde inte svaret på en enda fråga och jag hade inget intresse att lära mig det heller.
Men efter vindsfyndet skedde en helomvändning. Varje detalj blev viktig och jag började inse att de äldre släktingar som fanns kvar i livet, satt på en guldgruva av information. Så jag och Mike började ta upp gamla kontakter och började besöka och ringa äldre kära släktingar mer löpande.
Så glad för det, det är så lätt att glömma höra av sig och mest tänka på sitt. Och nu 2022 är det bara min mamma kvar i livet.
En nära släkting jag började kontakta mer löpande var min morbror Rune. Vi pratade om hans uppväxt och han berättade gärna om allehanda tokerier och händelser från sin uppväxt. Han skickade också ett manuskript till mig som morfars bror Kjell skrivit. Det satte jag samman i en bok “Så var det en gång i Saxnäs”.
Efter ett tag kom saker i dagen, som gjorde att vi började bli oroliga för Rune. Men allt vände i november 2020, då Rune rymde hemifrån – 91 år gammal. Det är en historia jag kommer berätta om längre fram.
Men tillbaka till pappersasken på vinden. 2018 började jag på allvar att ta reda på så mycket som möjligt om skriftställare Alfhild Axelson, min pappas faster som skrivit massor av tidningsartiklar. Det var hennes föräldrars kärleksbrev som låg i asken, men deras liv blev ingen saga. Olyckor förföljde dem och Alfhild kom att bo i 3 fosterhem, där det sista var hos Johan och Anna Axelson.
Djupt bland alla Alfhilds sparade tidningsutklipp dök det upp en publicerad novell som min morfar Georg Ragnberg skrivit. Jag ringde mamma och hon hade inte hört talas om det. Hon visste att han skrev, men det var inget de talat om. Jag förstod från artikeln att han skrivit mer, jag hittade inget, men fick sedan tips att vända mig till “Institutet för Språk och Folkminnen” och där hittade de material som morfar skickat in. Det var sägner och berättelser om vittror och spöken, som Georg fått berättat för sig under 1910 till 1920-talet och mestadels kring Vilhelminatrakten. Detta material har jag med hjälp av döttrarna Emmy (skrivhjälp) och Hanna (illustrationer) satt ihop i en liten bok som heter “Silverskatten i Lappkullen och andra berättelser om vittror, spöken och ockulta ting i Lappland”.
Men åter till Alfhild Axelson, som av familj och nära vänner alltid kallats Kucku. ”Varför då?” tänker du kanske? Jo det kan du läsa om i min bok ”FLYKTEN TILL PITEÅ – ALFHILD AXELSONS HISTORIA”. Hösten 2021 var jag nästan klar, men det hände så mycket sorgligt så jag kom inte riktigt till skott med att slutföra arbetet med boken. Sommaren 2022 tog jag tag i detta och nu är den publicerad på Book On Demand (BOD). Det känns jättekul att ha fått möjligheten att skriva denna biografi, och fantastiskt att det funnits så många sparade brev och texter, som hjälpt att bygga historian.
Och nu till något spännande! I morbror Runes stuga i Saxnäs har vi hittat en kista full av berättelser som morfar Georg skrivit! Jag har börjat gå igenom det materialet och det är kul, men tar mycket tid. Men jag tror det kommer bli en spännande bok med same-anknytning!